För exakt ett år sedan befann jag mig i Barcelona. Jag tror att klockan var ungefär tjugoett nollnoll när följande inträffade.
ett hysteriskt ylande, tätt följt av snabbare andning. Två stora, blåa ögon som tåras.
Mitt favoritstycke Norge, Ingrid, förklarar med gråten i halsen för mig att alla norrmän i Barcelona, förutom hon, har gått parad idag. På ramblan. Flaggor hade säkerligen varit inblandat, kanske sånger också. Ingrid visste ingenting.
Jag vet att om hon hade vetat, hade hon marcherat där, längst fram i ledet. Säkerligen viftandes med så många flaggor hennes små chicken arms orkade bära. Hon hade ylat sig hes till nationalsången. Eventuellt gråtit av lycka.
Istället bevittnar jag hur hon går in i badrummet och stänger dörren om sig. Jag hör hur hon börjar tappa upp ett bad. Hon kan inte dölja sina känslor för mig. Ett hysteriskt hulkande tränger igenom ljudet av vattnet som rinner från vår dåligt fungerade kran. Jag går fram till dörren och frågar hur det egentligen är fatt:
-"Du förstååår inte hur det känns. Bara för att du aldrig har firat en nationaldag ordentligt i hela ditt liv."
I ett försök att visa att jag bryr mig börjar jag lite tyst och trevande sjunga den norska nationaldagen. Efter att ha sjungit de första orden "ja, vi elsker..." tar Ingrids så kallade hulk-sång vid.
Så som Ingrid sjöng den, så låter besvikelse.
GLAD 17:E MAJ INKAN! Jag unnar dig alla parader och flaggor som finns i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar