En vän deklarerade för mig i fredags kväll att han älskade Barca mer än livet.
Några minuter senare blev jag erbjuden att se lördagens match live från camp nou - gratis.
Familjen har alltså i alla år haft två platser på camp nou reserverade varje match för sina söner.
Tyvärr kunde inte den äldre av bröderna närvara, synd för honom, tur för mig.
Pga Xavis dåliga beskrivning (eller mitt dåliga lokalsinne) får jag typ 6 minuter innan matchstart ett arg telefonsamtal. Det var en arg katalan som ylade svordommar och undrade vart fan jag var. Jag i min tur ylade tillbaka och undrade vart han var. Efter en språngmatch in på arenan till tonerna av tot el camp bänkade vi oss på familjen Palets platser och kunde äntligen pusta ut. Då kommer nästa dråpslag.
-"Sofia, jag vill döda dig för att du är så dålig på att hitta. Nu fick vi stressa. Jag stressar aldrig när det gäller Barca. Aldrig." jag log lite ursäktande. En minut senare: -"Jag pratar inte under matchen, så snälla stör mig inte". Jag log instämmande och låtsades låsa min mun och kasta bort nyckeln.
Sen hade vi det trevligt.
söndag, februari 28, 2010
lördag, februari 27, 2010
onsdag, februari 24, 2010
Bollen är rund...
Sedan vi flyttade hit har vår lägenhet på Meridiana endast varit fri från långväga besökare ett fåtal nätter. Vi är dock väldigt förstående. Vi förstår att man vill fly Sverige från Barcelona. Vi förstår att man vill hälsa på oss.
Vi förstår det ännu mer om man medtager en muta. Vi är väldigt förtjusta i rödvin och lösgodis.
I lördags tog jag med mig Kajsa på fotboll. Utanför entrén till biljettkassorna blev vi uppraggade av en katalansk man i sina bästa år (89). Han tyckte att vi skulle använda hans säsongskort (med abbonerade platser) istället för att köa för ett par dåliga platser. Det tyckte vi också. Han tyckte att vi skulle gå till en sunkig bar och ta en öl innan matchen. Det tyckte vi också. Väl framme på den sunkiga baren höll vår man låda i 70 minuter innan vi åter begav oss till camp nou.
Matchen som sådan var definitivt inte i världsklass, men tack vare mötet med den katalanska mannen och stämningen som rådde på vår sektion var vi helt saliga efteråt.
Vi förstår det ännu mer om man medtager en muta. Vi är väldigt förtjusta i rödvin och lösgodis.
I lördags tog jag med mig Kajsa på fotboll. Utanför entrén till biljettkassorna blev vi uppraggade av en katalansk man i sina bästa år (89). Han tyckte att vi skulle använda hans säsongskort (med abbonerade platser) istället för att köa för ett par dåliga platser. Det tyckte vi också. Han tyckte att vi skulle gå till en sunkig bar och ta en öl innan matchen. Det tyckte vi också. Väl framme på den sunkiga baren höll vår man låda i 70 minuter innan vi åter begav oss till camp nou.
Matchen som sådan var definitivt inte i världsklass, men tack vare mötet med den katalanska mannen och stämningen som rådde på vår sektion var vi helt saliga efteråt.
torsdag, februari 18, 2010
onsdag, februari 17, 2010
Karma.
Ikväll ska jag skaffa mig ett jobb. Jag skickade världens fjäskigaste mejl till min "favourite irish bar in barcelona blablabla" och ikväll ska jag dit och prata med en barchef som jag inte kan uttala namnet på.
Min tanke med dagen var därför att linka iväg till venus och avnjuta en café americano, ordna ett engelskt cv och eventuellt unna mig lite oliver eller så.
På vägen till Venus trampar jag i världens största blaffa med hundavföring, glider en halvmeter framåt och tappar balansen. Jag viftar hejvilt med kroppsdelar, väskor och kryckor men lyckas mirakulöst återfåbalansen. Skorna tvättar jag i en vattenpöl för att slippa besvära alla i min närhet med den vidriga lukten som just hundavföring utsöndrar. Karma.
Det känns som att det kommer gå bra på jobbintervjun ikväll eller?
Min tanke med dagen var därför att linka iväg till venus och avnjuta en café americano, ordna ett engelskt cv och eventuellt unna mig lite oliver eller så.
På vägen till Venus trampar jag i världens största blaffa med hundavföring, glider en halvmeter framåt och tappar balansen. Jag viftar hejvilt med kroppsdelar, väskor och kryckor men lyckas mirakulöst återfåbalansen. Skorna tvättar jag i en vattenpöl för att slippa besvära alla i min närhet med den vidriga lukten som just hundavföring utsöndrar. Karma.
Det känns som att det kommer gå bra på jobbintervjun ikväll eller?
tisdag, februari 16, 2010
Hola, somos los nuevos vecinos...
Internet är bra att ha i lägenheten tycker vi. Ekonomiskt också för den delen, då vi skulle slippa handla bravas och kaffe och bakverk och öl för att få nyttja internetcaféers trådlösa nätverk.
Därför bestämde vi oss igår för att knacka dörr hos våra grannar. Vi hade en föreställning om att vi skulle kunna erbjuda våra grannar en summa varje månad för att få lösenordet till deras wifi. Då vi inte har sett så många av våra grannar tänkte vi också att det kunde vara roligt att se vad det är för personer vi ändå delar hiss och trappupgång med. Ungefär såhär gick det:
Jag - heeeeeeeeeeeeeeej, hur står det till?
Äldre man 1 - vad vill ni?
Jag - Jo, vi är era nya grannar på våning ett.
Äldre man 1 - ja?! (ser förvirrad ut)
Jag - jo, jag undrar om ni har ett trådlöst nätverk?!
Äldre man 1 - Trådlöst va? prata med min fru jag vet inte.
Äldre dam 1 (när jag förklarat) - nej, så modern är jag inte, jag har bara modem.
Jag- jaha, vad tråkigt.
Äldre dam 1 - Ja, jag håller på att laga mat det är därför jag slickar mig på fingrarna. Jag heter Isabel, trevligt att träffas och välkomna!
Jag - Jag heter sofia och det här är Nicole. Vi ses!
Efter detta första trevliga möte var vi fortfarande positivt inställda till vår plan och trodde att vi skulle kunna lösa frågan om internet. Vi skulle inte varit så hoppfulla.
(Jag trycker bestämt på ringklockan till ytterligare en granne)
(En gäll tantröst hörs på andra sidan dörren) - Vad vill ni?
Jag - Heeeeeeeej, vi är de nyinflyttade på våning ett.
Den gälla tantrösten igen (fortfarande med en stängd dörr mellan oss) - Och vad vill ni?
Jag- Jo, jag undrar om Ni har internet?
Den gälla tantrösten - Nej det har jag inte. Hejdå.
Vi försöker igen.
(Jag knackar bestämt på ytterligare en dörr)
(En knacklig damröst svarar på andra sidan)- Jaa? Vilka är ni?
Jag - heeeeej, vi är nyinflyttade på våning ett.
(dörren öppnas och vi skymtar en näsa tillhörande tanten med den knackliga rösten)- Ja??
Jag- Jo, jag sa att vi är dina nya grannar på våning ett. Jag undrar...
PANG!
Tanten med den lilla näsa och knackliga rösten har smällt igen dörren med en väldig kraft och kvar står vi, väldigt förvirrade.
I ungefär samma anda fortsatte våra försök till att skaffa internet och vi beslutade oss för att försöka med dörren precid bredvid vår och sen nöja oss för kvällen.
(Jag trycker på ringklockan och förbereder ett säljarleende. Dörren öppnas och framför oss står en man i typ 35års-åldern.)
Han - Heej!
Sofia, Nicole och Louise (vi satsade på enad front)- heeeeeej!
Jag - Vi är era nya grannar och har precis flyttat in i dörren bredvid här (pekar på vår dörr).
Han - Jaha, vad trevligt.
Jag- Ja, och nu undrar vi om ni har trådlöst internet.
Han - Ja, det har vi.
Jag - Vilket compania använder ni er av? (totalt värdelös fråga)
Han - Telefonica. Varför undrar ni?
Jag - Jo, vi tänkte att vi skulle kunna betala er varje månad för att ta del av erat internet.
Han - Jaha, på så vis. Ska ni ladda ner mycket?
Jag - neeeeeeeeeeeeeeej (blånekar), vi ska bara använda internet till att kolla mejlen någongång ibland och betala räkningar.
Han - Jamen det var ju jättebra, vänta två sekunder så ska jag bara kolla med min flickvän lite snabbt.
(flickvännen som ser ut som ett skenheligt åskmoln uppenbarar sig i dörröppningen)
Den Skenheliga Åskmolnsflickvännen - Jaaa? (ler falskt)
(hennes pojkvän och jag förklarar vad vi tänkt oss)
Den Skenheliga Åskmolnsflickvännen - Det beslutet kan VI (tittar menande på sin pojkvän) inte fatta nu när ni står här och ser på. Vi hör av oss imorgon. Hejdå!
(stänger dörren innan vi knappt hinner säga hasta luego)
Bakom den stängda dörren brakar helvetet lös. Hon vrålar att han är ett svin och kan dra åt helvete och att han är helt dum i huvudet osv. osv.
Stackars deras söta tvillingsöner tänker vi. Och stackars, stackars den trevliga 35åriga-mannen som var vår väg till internet i lägenheten.
Därför bestämde vi oss igår för att knacka dörr hos våra grannar. Vi hade en föreställning om att vi skulle kunna erbjuda våra grannar en summa varje månad för att få lösenordet till deras wifi. Då vi inte har sett så många av våra grannar tänkte vi också att det kunde vara roligt att se vad det är för personer vi ändå delar hiss och trappupgång med. Ungefär såhär gick det:
Jag - heeeeeeeeeeeeeeej, hur står det till?
Äldre man 1 - vad vill ni?
Jag - Jo, vi är era nya grannar på våning ett.
Äldre man 1 - ja?! (ser förvirrad ut)
Jag - jo, jag undrar om ni har ett trådlöst nätverk?!
Äldre man 1 - Trådlöst va? prata med min fru jag vet inte.
Äldre dam 1 (när jag förklarat) - nej, så modern är jag inte, jag har bara modem.
Jag- jaha, vad tråkigt.
Äldre dam 1 - Ja, jag håller på att laga mat det är därför jag slickar mig på fingrarna. Jag heter Isabel, trevligt att träffas och välkomna!
Jag - Jag heter sofia och det här är Nicole. Vi ses!
Efter detta första trevliga möte var vi fortfarande positivt inställda till vår plan och trodde att vi skulle kunna lösa frågan om internet. Vi skulle inte varit så hoppfulla.
(Jag trycker bestämt på ringklockan till ytterligare en granne)
(En gäll tantröst hörs på andra sidan dörren) - Vad vill ni?
Jag - Heeeeeeeej, vi är de nyinflyttade på våning ett.
Den gälla tantrösten igen (fortfarande med en stängd dörr mellan oss) - Och vad vill ni?
Jag- Jo, jag undrar om Ni har internet?
Den gälla tantrösten - Nej det har jag inte. Hejdå.
Vi försöker igen.
(Jag knackar bestämt på ytterligare en dörr)
(En knacklig damröst svarar på andra sidan)- Jaa? Vilka är ni?
Jag - heeeeej, vi är nyinflyttade på våning ett.
(dörren öppnas och vi skymtar en näsa tillhörande tanten med den knackliga rösten)- Ja??
Jag- Jo, jag sa att vi är dina nya grannar på våning ett. Jag undrar...
PANG!
Tanten med den lilla näsa och knackliga rösten har smällt igen dörren med en väldig kraft och kvar står vi, väldigt förvirrade.
I ungefär samma anda fortsatte våra försök till att skaffa internet och vi beslutade oss för att försöka med dörren precid bredvid vår och sen nöja oss för kvällen.
(Jag trycker på ringklockan och förbereder ett säljarleende. Dörren öppnas och framför oss står en man i typ 35års-åldern.)
Han - Heej!
Sofia, Nicole och Louise (vi satsade på enad front)- heeeeeej!
Jag - Vi är era nya grannar och har precis flyttat in i dörren bredvid här (pekar på vår dörr).
Han - Jaha, vad trevligt.
Jag- Ja, och nu undrar vi om ni har trådlöst internet.
Han - Ja, det har vi.
Jag - Vilket compania använder ni er av? (totalt värdelös fråga)
Han - Telefonica. Varför undrar ni?
Jag - Jo, vi tänkte att vi skulle kunna betala er varje månad för att ta del av erat internet.
Han - Jaha, på så vis. Ska ni ladda ner mycket?
Jag - neeeeeeeeeeeeeeej (blånekar), vi ska bara använda internet till att kolla mejlen någongång ibland och betala räkningar.
Han - Jamen det var ju jättebra, vänta två sekunder så ska jag bara kolla med min flickvän lite snabbt.
(flickvännen som ser ut som ett skenheligt åskmoln uppenbarar sig i dörröppningen)
Den Skenheliga Åskmolnsflickvännen - Jaaa? (ler falskt)
(hennes pojkvän och jag förklarar vad vi tänkt oss)
Den Skenheliga Åskmolnsflickvännen - Det beslutet kan VI (tittar menande på sin pojkvän) inte fatta nu när ni står här och ser på. Vi hör av oss imorgon. Hejdå!
(stänger dörren innan vi knappt hinner säga hasta luego)
Bakom den stängda dörren brakar helvetet lös. Hon vrålar att han är ett svin och kan dra åt helvete och att han är helt dum i huvudet osv. osv.
Stackars deras söta tvillingsöner tänker vi. Och stackars, stackars den trevliga 35åriga-mannen som var vår väg till internet i lägenheten.
måndag, februari 15, 2010
Effektivitet.
Måndag är ju som bekant dagen för nystart. Vi har inte bestämt oss för att äta sunt och börja träna utan satsar istället på den lilla petitessen skaffa J O B B.
Vi har övervägt allt. typ sälja något organ vi inte behöver, försäkringsbedrägerier samt att aktionera ut diverse tjänster på ramblan.
Vi försöker använda alla kontakter vi har för att nå maximal framgång. Jag ska alldeles strax ringa min mammas kollegas kompis mans kusin och prata mig till ett jobb på en restaurang. långsökt? inte alls.
Finns det någon levande själ som kan ha något tips tar vi emot det med glädje. Vi börjar bli desperata.
Vi har övervägt allt. typ sälja något organ vi inte behöver, försäkringsbedrägerier samt att aktionera ut diverse tjänster på ramblan.
Vi försöker använda alla kontakter vi har för att nå maximal framgång. Jag ska alldeles strax ringa min mammas kollegas kompis mans kusin och prata mig till ett jobb på en restaurang. långsökt? inte alls.
Finns det någon levande själ som kan ha något tips tar vi emot det med glädje. Vi börjar bli desperata.
torsdag, februari 11, 2010
Invalido!
Efter en otroligt lyckad utekväll med mina efterlängtade besökare från Kraków respektive Örebro, passade jag på att halka i hallen vilket resulterade i taxi till akuten, smärtstillande som gjorde mig roligare än vad jag annars är, kryckor och mer smärtstillande.
söndag, februari 07, 2010
I (L) tejp.
Så här ser mitt bankkort ut efter helgens bravader. Tejpen är det enda som håller samman kortet. Jag ber till högre makter att tejpen gör sitt jobb.
fredag, februari 05, 2010
Snålhet
Vi gjorde en räd på IKEA i tisdags. I min snålhet valde jag att dela gardiner med louise (alltså en längd var). Någonstans där bland Billybokhyllan och filten Ranja valde jag att inte köpa en gardinstång, vilket gjorde att jag fått en ny rutin i vardagen.
På kvällen tejpar jag upp fanskapet, under natten vaknar jag i panik för att gardinen ramlat ner och försöker strypa mig och på morgonen viker jag ihop den och förbannar min snålhet.
På kvällen tejpar jag upp fanskapet, under natten vaknar jag i panik för att gardinen ramlat ner och försöker strypa mig och på morgonen viker jag ihop den och förbannar min snålhet.
tisdag, februari 02, 2010
Nude
För närvarande är allt som sitter på väggarna i vår lägenhet av samma typ som på den fina bilden ovan.
måndag, februari 01, 2010
Här bor vi!
Jag försökte göra ett jättefint hjärta i paint i hundra år men det blev så snett och fult. Vid den röda pilen bor vi.
Resumen
Idag är det den stora inflyttningsdagen men vi får hålla våra hästar till klockan nitton. Nu sitter vi på Venus och sysselsätter oss med socialt nätverkande (facebook och cafépersonalen), dricker kaffe och äter en sen frukost.
Jag har flyttat ut från Anas lägenhet och det är med delade känslor. I lägenhetskomplexet där hon bor, finns det människor som måste gå på gud vet vad. Första natten hade vi problem att sova för i lägenheten ovanpå var det trancefest. Det vibrerade i hela lägenheten av det horribla musikvalet. Morgonen därpå mötte jag festdeltagarna när jag var på väg ut. En brokig skara människor, alla iklädda indiankläder. Inte alltså riktiga indianer, utan helt enkelt katalaner som försökt sig på en indianmaskerad.
Morgonen därpå vaknade vi till tonerna av en ylande hund och en gäll trumpet. Sällan har jag vaknat till sådant oljud. Tyvärr gick det inte att vara bitter över oljudet länge, då det visade sig att trumpethelvetet spelades av en gamling som på äldre dar fått för sig att han skulle lära sig spela ett instrumet. Valet föll på trumpet och han har tyvärr inte utvecklat någon talang för instrumentet. Synd att musik ska byggas utav glädje och inte av talang.
För min del bjöd lördagskvällen på barhäng med fd lägenhetskombosar och deras nya vänner, medan Louise och kollektivet på Calle Rosa virvlade runt i Barcelonanatten.
Jag har flyttat ut från Anas lägenhet och det är med delade känslor. I lägenhetskomplexet där hon bor, finns det människor som måste gå på gud vet vad. Första natten hade vi problem att sova för i lägenheten ovanpå var det trancefest. Det vibrerade i hela lägenheten av det horribla musikvalet. Morgonen därpå mötte jag festdeltagarna när jag var på väg ut. En brokig skara människor, alla iklädda indiankläder. Inte alltså riktiga indianer, utan helt enkelt katalaner som försökt sig på en indianmaskerad.
Morgonen därpå vaknade vi till tonerna av en ylande hund och en gäll trumpet. Sällan har jag vaknat till sådant oljud. Tyvärr gick det inte att vara bitter över oljudet länge, då det visade sig att trumpethelvetet spelades av en gamling som på äldre dar fått för sig att han skulle lära sig spela ett instrumet. Valet föll på trumpet och han har tyvärr inte utvecklat någon talang för instrumentet. Synd att musik ska byggas utav glädje och inte av talang.
För min del bjöd lördagskvällen på barhäng med fd lägenhetskombosar och deras nya vänner, medan Louise och kollektivet på Calle Rosa virvlade runt i Barcelonanatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)