Att återvända.

För lite mer än ett år sedan flyttade jag tillbaka till Sverige efter en termin i Barcelona.
Jag trodde inte att jag skulle återvända på ett tag. Kanske att jag skulle få för mig att köra en week-end om tristessen kom riktigt nära.

Jag var trött på mañana mañana, 500.000.000 svenska ungdomar vars mål i livet var att pracka på folk rakhyvlar, strumpor eller annat onödigt. Att inte kunna sova för att det är var varmt. Jag var trött på att äta tonfisk. Trött på en rektor i stort behov av bekräftelse (hur annars förklarar man att denne endast entrade klassrummet då han fick sitta på en stol oerhört brett isär med benen, alternativt med den ena foten stadigt placerat på en stol (som captain morgan!)). Jag var trött på att plugga nattetid och dricka äckligt kaffe (vi valde att inte köpa en kaffebryggare). Jag var oerhört trött på jänkare som försökte briljera med sina knappa spanska kunskaper ("tijeenes fuegöööu, poor favour").


Nu har det gått ett tag.

Jag har varit i Sverige. Där finns det 500.000.000 svenska ungdomar som jobbar med att pracka på folk rakhyvlar, strumpor eller annat onödigt. Jag har druckit fruktansvärt kaffe och pluggat nattetid. Jag har hört jänkare försöka tala andra språk än engelska (utan framgång!). Jag har träffat folk i stort behov av bekräftelse (bland annat mig själv). Jag har inte kunnat sova p g a kyla.
Dessutom kostar alkoholen alldeles för mycket och det finns inga vettiga uteserveringar. Vart finns det långa, härliga stränder, riktig tapas och kapadokya-kebab? Finns det egentligen ett ordentligt fotbollslag (inte för att nedvärdera ösk, men eeeh...)? grått och lagom och medelmåttligt.

Varför flyttade jag någonsin ifrån Barcelona?

Nu flyttar jag tillbaka!